Det är tid för en lång resa, en färd till ett annat land. Ett land som finns i vårt inre, osynligt och utan band. Där är ljuset ett sätt att leva, ett smycke är mörkret där. Och det största berg vi har att bestiga är att lämna vår egen värld. Det är tid för en lång resa för ett möte med HAN som är.
Dessa fantastiskt vackra ord är skriva av poeten Bo Setterlind och de utgör min favoritdikt. I dikten finns en tröst och ett hopp om att livet fortsätter i någon form fast det är solnedgång i det här livet.
Dikten inledde minnesstunden efter vännen Reijo som lämnade oss för några veckor sedan. Redan då blev jag rörd till tårar. När sedan ingångsmusiken var Albinonis Adagio blev tårflödet än större. Sedan följde en mycket värdig och vacker stund där officianten talade varmt och innerligt om den bortgångne.
Jag tror att Reijo hade varit nöjd över hur allting utvecklade sig vid minnesstunden. Nu har han inlett sin sista resa hem till Finland i en urna. På tisdag är det gravsättning i hemstaden. Önskar att du nu får sova i ro. Jag är säker på att vi ses igen någon gång, någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar